Kronisk prostatit: orsaker och om det kan botas

Relevansen av att studera mekanismen för utveckling av kronisk prostatit ökar i direkt proportion till ökningen av antalet diagnostiserade fall av sjukdomen. Det är känt att kronisk prostatit (CP) intar en ledande plats bland urologiska sjukdomar och är resultatet av många faktorer som är en integrerad del av det moderna livet (social miljö, ekologi, ökad resistens hos patogener mot antibakteriella läkemedel).

Eftersom sjukdomen inte bara täcker en ökande andel av den manliga befolkningen, utan även diagnostiseras i allt yngre ålder, finns det ofta en ganska avvisande inställning till problemet hos läkare som använder mallregimer för behandling som inte kan leda. till återhämtning.

Vad är kronisk prostatit

Diagnosen av kronisk prostatit (CP) kombinerar ett ganska brett utbud av patologiska processer i prostatakörteln, manifesterad i form av en kronisk inflammatorisk process av vävnader. Man kan dock inte tala om CP endast som ett resultat av penetrationen av patogener i prostatan, eftersom en sådan uppfattning motiverar försök att behandla prostatit uteslutande med antibiotika, vilket nästan aldrig ger varaktiga positiva resultat.

De viktigaste faktorerna som ligger till grund för utvecklingen av patologi kan betraktas som komplexa förändringar i vävnader och följaktligen körtelns funktionella förmågor, som är huvudorsaken till utvecklingen av infektiös mikroflora. Kronisk prostatit, till viss del, är en kollektiv diagnos som kombinerar flera faktorer:

• Minskad immunitet.
• Stagnerande processer i bäckenorganen.
• Urodynamisk störning.
• Degenerativa processer i prostataparenkymet.
• Trofisk störning.
• inflammatoriska processer.

Utvecklingsmekanism

Inträngningen av patogen mikroflora i en frisk prostatakörtel kan praktiskt taget inte orsaka en inflammatorisk process, eftersom mikrofloran i prostatan har en viss motståndskraft mot patogener som finns i urinröret. Närvaron av en eller flera av ovanstående provocerande faktorer leder emellertid till utvecklingen av ihållande inflammation, åtföljd av uppkomsten av ärrbildningar (fibrotisering) eller områden med nekros.

Proliferationen av bindväv i processen med ärrbildning orsakar kongestiva processer i acini (kanaler som säkerställer utsöndring av sekret), vilket förvärrar sjukdomsförloppet. Nekrotisering av vävnader leder till bildandet av en kavernös hålighet, i vilken, förutom dött epitel, en prostatisk hemlighet ackumuleras.

Således är den främsta orsaken till utvecklingen av CP inte en infektion, utan olika fysiologiska störningar som gör att den inflammatoriska processen blir kronisk.

Ett annat utmärkande drag för sjukdomen, som gör diagnosen svår, ärflödesperiodicitet. Som regel, under påverkan av yttre faktorer eller kroppens inre tillstånd, sker en periodisk förändring i patologins intensitet, under vilken akuta tillstånd ersätts av perioder av remission.

Ofta finns det inte bara en fullständig frånvaro av symtom, utan också frånvaron av laboratorieindikatorer som indikerar närvaron av infektion (till exempel leukocyter). Trots de positiva resultaten kan detta tillstånd inte betraktas som en återhämtning, eftersom alla fysiologiska störningar i körteln förblev oförändrade.

Anledningarna

De främsta orsakerna till cirkulationsrubbningar i bäckenorganen och venös blodstagnation i prostatakörteln är:

1. Permanent vistelse i sittande ställning.
2. Hypotermi i hela kroppen eller direkt i bäckenregionen.
3. Systematisk förstoppning.
4. Långvarig avhållsamhet från sexuell aktivitet eller överdriven sexuell aktivitet.
5. Närvaron i kroppen av en kronisk infektion av någon lokalisering (bihåleinflammation, bronkit).
6. Överdriven fysisk aktivitet, åtföljd av brist på sömn eller vila, orsakar immundämpning.
7. En historia av urogenitala infektioner (gonorré, trichomoniasis).
8. Toxiska effekter på kroppen på grund av systematisk användning av alkoholhaltiga drycker.

Närvaron av någon av dessa orsaker leder till uppkomsten av stagnerande processer, försämring av körtlarnas utsöndringsfunktion, en minskning av cellulärt motstånd mot sjukdomar, vilket bidrar till skapandet av optimala förhållanden för reproduktion av patogena mikroorganismer i prostatakörteln .

Kan kronisk prostatit botas?

Trots tillgången på en stor mängd systematiserad information om mekanismen för utveckling av CP,dess behandling är extremt svåroch är ett av de ledande problemen inom modern urologisk praxis.

På grund av det faktum att sjukdomen fortskrider hos varje enskild patient enligt ett individuellt schema, bör tillvägagångssättet för behandling också vara individuellt, med hänsyn till alla fysiologiska förändringar som har inträffat i prostatakörteln.

De anatomiska egenskaperna hos prostatan, som kan nås antingen genom urinröret eller genom ändtarmen, minskar avsevärt effektiviteten av den applicerade terapeutiska effekten. I detta avseende, för att uppnå ett relativt stabilt resultat, krävs en lång terapikurs (vanligtvis flera månader), under vilken patienten strikt måste följa alla läkarens krav.

Tyvärr kan en fullständig bot bara uppnåsi 30 fall av 100. Detta beror främst på att man i förtid söker medicinsk hjälp, på grund av en lång frånvaro av allvarliga symtom eller ett medvetet undvikande av obehagliga diagnostiska och sedan terapeutiska procedurer. Som regel är atrofiska processer i prostata irreversibla vid behandlingstillfället, och även med långvarig behandling är det bara möjligt att helt eliminera symtomen och uppnå en stabil remission, vars varaktighet beror på patientens följsamhet. med läkarens rekommendationer.

Behandling

Komplexet av åtgärder som används vid behandling av CP inkluderar:

Antibakteriell terapi

Undertryckande av aktiviteten hos bakteriell mikroflora med hjälp av antibiotika bör utföras endast efter ett komplex av laboratorietester, enligt resultaten av vilka det mest effektiva läkemedlet ordineras.

Som regel bestäms varaktigheten av antibiotika av sjukdomens svårighetsgrad och är minst 30 dagar. Det är oacceptabelt att avbryta behandlingen, eftersom de återstående mikroorganismerna kommer att bli resistenta mot denna grupp av läkemedel, och därefter kommer de att behöva ersättas och en ännu längre kurs. Vid behandling av prostatit föredras antibiotika som har en bakteriedödande effekt:

• Fluorokinoloner;
• Azalider;
• Aminoglykosider;
• Tetracykliner.

Om laboratorietester avslöjar en specifik karaktär av infektion, till exempel trichomoniasis eller det virala ursprunget till prostatit, ordineras nitroimidazoler eller ett antiviralt läkemedel parallellt med antibiotika.

Användning av kramplösande medel och α-blockerare

Huvudsyftet med användningen av läkemedel i denna serie är att lindra spasmer i bäckenbotten, vilket hjälper till att öka blodtillförseln, förbättra urinutflödet och minska smärta.

Laxermedel

För att undvika överdriven stress på bäckenmusklerna som uppstår under avföring, är det lämpligt att använda laxermedel, eftersom försök under förstoppning kan förvärra patientens tillstånd.

Fysioterapi

En av de vanligaste metoderna för sjukgymnastik är rektal massage av prostatakörteln. Den terapeutiska effekten av inverkan av ett finger på prostatan, utförd genom anus, är att pressa ut den infekterade hemligheten, som sedan utsöndras genom urinröret.

Dessutom, under massagen, ökar blodtillförseln till vävnaderna, vilket har en positiv effekt på antibiotikabehandling. För att utföra rektal prostatamassage används också följande fysioterapeutiska metoder:

• Elektrisk simulering.
• Högfrekvent termoterapi.
• Infraröd laserterapi.

Förebyggande

Efter stabilisering av tillståndet måste patienten följa reglerna som inför vissa begränsningar för det vanliga sättet att leva:

1. Undvik vattenprocedurer i öppna reservoarer och pooler.
2. Kontrollera regelbundet av en läkare.
3. Avstå helt från att dricka alkohol.
4. Ha regelbundet sexliv med en partner.

Efterlevnad av reglerna gör att du kan stanna i remission så länge som möjligt och undvika exacerbationer av sjukdomen.